Ordet ”dans” tillhör de ord som blir censurerade av Ministeriet för kultur och islamisk vägledning, om de skulle dyka upp i en bok. När jag översatte En man utan land av Kurt Vonnegut översatte jag därför inte ordet ”dance” till ”dansa” när jag stötte på det, utan skrev i stället ”skaka på armar och ben” vilket med sin torra knapphet blev en komisk synonym till att dansa och även passade med bokens satiriska prosa. Jag försökte slå blå dunster i ögonen på den aktuelle censorn med detta trick, som är vanligt bland vissa översättare (eller kanske borde det heta ”synonymanvändare”).

Den här gången hade jag ingenting för det, och censorn ville stryka hela meningen. På ett annat ställe i samma bok dök den mest vardagliga och minst rumsrena synonymen för ordet ”oralsex” upp. En anständig översättning av ordet (till exempel den formella eller medicinska benämningen) var i sammanhanget inte möjlig eftersom en så öppen beskrivning skulle ha blivit censurerad. I stället tog jag mod till mig och skrev en exakt persisk ekvivalent som var lika vardaglig och lika långt ifrån anständig. Jag hoppades att censorn, som förmodligen var starkt religiös och konservativ, inte skulle känna till ordet. Den här gången fungerade tricket. Dans blev förbjudet, fritt fram för oralsex.

Men hur kan en så märklig och absurd situation inträffa? Det vore naivt att tro att det i det här särskilda fallet skulle ha varit slumpen som lade omständigheterna till min fördel. Det iranska Kulturministeriet har inte sammanställt någon censurlag. Nivån på censuren beror inte på översättarens eller författarens tursamhet utan på skrattretande faktorer som censorns nyckfullhet, nivån på censorns noggrannhet och tålamod eller på hans så kallade hederlighet i utförandet av sina plikter, på hans bildningsnivå och religiösa fanatism. Än mer intressant är att censurtrycket kan variera på grund av ett kommande regeringsskifte (antingen blir det mindre strängt vid slutet av en mandatperiod eller så tillåts över huvud taget inte några viktiga böcker att publiceras), närheten i tid till ett viktigt val eller Teherans bokmässa samt styrkan och intensiteten i den politiska krisen i landet och så vidare.

Enligt mina erfarenheter har små förläggare eller mindre kända översättare och författare en bättre chans att snabbt passera genom censurprocessen. Utifrån dessa exempel skulle man kunna säga att det är frånvaron av en samlad censurlag som gör att allt hänger på tur och slump. Men varför avstår regimen från att utarbeta en sådan lag? Sammanfattningsvis skulle man kunna gissa att:
1. En sådan lag inte skulle stämma överens med Irans grundlag, som faktiskt erkänner yttrandefriheten.
2. En sådan lagsamling skulle behöva bli mycket sträng för att tillfredsställa sinnet hos de mer fanatiska och religiösa elementen inom regimen. I så fall skulle inte bara bokutgivningen bli ännu mer begränsad än i dag, utan vägen även öppnas för regimens radikaler att evinnerligen (och nu dessutom lagligen) protestera mot olika bokutgivningar. Det är en huvudvärk som makten inte ser något behov av. Varför skulle det ändå behöva ställas till med så mycket väsen för en bok som trycks i högst tusen exemplar?
3. En sådan lagsamling skulle för sin existens, nytta, funktionalitet och precision behöva ha en exakt definition av vad som kan censureras. Regimen skulle alltså bli tvungen att publicera en formell text innehållande kränkningar, politiska (kontrarevolutionära) ord, antireligiösa ord, könsord etcetera.

Så vad gör förläggare och andra involverade i bokbranschen med det tomrum som en frånvarande censurlag lämnar? Jag har ägnat största delen av mina litterära aktiviteter åt översättning och försöker därför visa på stötestenarna i översättarens vanliga arbetsgång, i mötet med realiteterna. Med hjälp av exempel från verkligheten vill jag också visa att censuren inte är ett fenomen vars dumhet man behöver ta till logiska eller juridiska argument för att påvisa. Det räcker med att leva i en censurdrabbad miljö och tala om det för att visa att censur är en meningslös och korkad företeelse. Bland exemplen kommer ni också att bli medvetna om innebörden av den iranska censuren, som möjligen kan verka otrolig, men ändå är sann.

Till att börja med är det bäst att ni bekantar er så översiktligt som möjligt med censurmetoderna i Iran, då de kan förefalla helt makalösa eller åtminstone säregna. Förläggarna måste skicka en ny bok i dess slutliga (tryckfärdiga) form till Ministeriet för kultur och islamisk vägledning. Det innebär att en utländsk bok måste ha sin översättning och layout färdig. Även redigering och korrekturläsning måste vara slutförda. Till och med innehållsförteckning, förord, tacktal och allt annat man kan hitta i en bok måste vara i slutgiltigt utformat. Det spelar ingen roll om det skulle vara en bok av det slag som bara innehåller bilder och teckningar. Förläggaren måste göra allt detta arbete och betala hela kostnaden. Sedan skriver ministeriet ner sina egna ”förslag” på en papperslapp som saknar sidhuvud, stämpel eller underskrift. Att rätta sig efter dessa ”förslag” kan vara ett väl så tröttande arbete.

Därefter skickas den nya boken till ministeriet ännu en gång. Om förläggaren har tur räcker det med denna andra genomgång. Om inte kan det hända att boken måste läsas igenom ännu en gång (kanske till och med av en annan person) och samma procedur upprepas tills ministeriet slutligen utfärdar ett publiceringstillstånd. Vi har då förbigått att boken även sedan den blivit tryckt måste få ett ”spridningstillstånd” på tryckeriet och att särskilt många böcker stoppats vid denna anhalt under de senaste åtta åren. Det innebär alltså att inte bara kostnaden för att färdigställa boken utan även för att trycka den går till spillo. Dessutom måste man känna till att identiteterna hos de som arbetar med censuren är helt dolda, liksom övriga upplysningar som vilka löner och arbetsscheman de har och hur de rapporterar till sina överordnade. Förläggarna träffar endast några kontorister som överräcker anonyma papperslappar till dem och på grund av sin rang på kontoret inte kan tillvarata några protester.

Samtidigt lever de iranska översättarna under ett slags ständig press från sina läsare att ändra så lite som möjligt i originaltexten på grund av censur. Jag säger inte ”under tryck från författarna” eftersom Iran fortfarande inte anslutit sig till den världsomspännande lagen om copyright, och lejonparten av böckerna publiceras utan tillstånd från den ursprunglige förläggaren eller författaren. Oavsett läsarnas önskemål, vill översättarna att:
1. Flera månaders slit inte ska gå till spillo, naturligtvis.
2. Den bok som de valt ut som viktig ska bli läst, om den inte tagit alltför mycket skada av censuren.

Det första är ett personligt problem. Man kan bara peka på det faktum att iranska översättare inte tjänar särskilt mycket på att översätta (det finns ingen statistik på det här området men utifrån erfarenhet kan jag säga att 500 dollar anses vara ett mycket, mycket bra arvode). Att ta risker för så lite pengar blir en hård press på översättaren.

Men det andra har utrymme för förklaring och diskussion. Vad exakt betyder ”att inte ta för mycket skada av censuren”? Om vi antar att denna tolkning är korrekt, vilka mått och steg vidtar då översättaren för att undvika censurskador? Utan tvekan gäller ”att inte skadas av censuren” bara i de fall då vi inte lägger märke till ordens verkliga betydelse. Vi kan till exempel föreställa oss att en bearbetning eller strykning av ett ord eller till och med ett stycke i en bok, även om det verkligen innebär att skada boken, ändå ofta inte innebär en skada stor nog att uppväga bokens förtjänster.

Syftet med denna redogörelse är varken att försvara eller förkasta det tillvägagångssättet och de knep som ingår i det, utan att förklara detaljerna i det och genom att använda exempel visa på censurens dumhet.

Många professionella översättare har lärt sig olika trick, som bland annat ”synonymtricket”. Detta knep kan användas på flera olika sätt. Till exempel kan man använda sig av läkarord som ”fortplantningsorgan” när man refererar till könsdelar eller ibland arkaiska synonymer av arabiskt ursprung som annars används i religiösa och teologiska texter. Att använda exempel utanför det persiska språket är meningslöst, men för att den icke persiskspråkiga läsaren ska förstå kan han eller hon anta att en samtida översättare, för en samtida bok, använder sig av ett ord som brukades sparsamt på 1600-talet. Åtminstone i talat språk.

Det andra sättet att använda sig av synonymer, att ”framstå som anständig”, är mer vanligt och ibland också mer kontroversiellt. Det mest välkända exemplet på det är att skriva ”dryck” i stället för något slags alkoholhaltig sådan. Ett annat välkänt exempel är att skriva ”fästmö” eller ”fästman” i stället för ”flickvän” eller ”pojkvän”. Intressant nog har ordet ”dryck” i sin nya betydelse använts så mycket i böckerna att det även fått den exklusiva betydelsen ”alkoholdryck” i dagens talade persiska. Censurtrycket på det persiska skriftspråket har alltså haft en ny, oberättigad inverkan på ett neutralt ord, och denna inverkan har vunnit spridning i det talade språket.

Det underförstådda problemet med detta knep är uppenbart: om en romanfigur verkligen sysslar med att dricka en alkoholfri dryck eller verkligen har en fästmö, så blir den iranska läsaren lurad. Den iranska läsaren är så van vid användningen av synonymer i böckerna att han eller hon antar att de här orden har en annan betydelse tills motsatsen bevisas. På samma sätt som han eller hon i sitt sinne ändrar arkaiska benämningar på könsorgan till deras vardagliga motsvarigheter.

För några år sedan höll jag på att översatta en barnbok där en familjefader drack starköl och blev full. Förläggaren och jag beslöt i samråd att inte använda ordet ”dryck”, eftersom vi hade på känn att det dels skulle vara lite svårsmält för ett persiskspråkigt barn, dels att den särskilda barnbokscensuren inte skulle gå på det ökända knepet utan betrakta drycken som en uppenbar alkoholdryck och börja besvära oss. Därför använde vi ordet ”sherbet”[1] och skickade in boken till ministeriet för granskning. Svaret de skickade löd som jag minns det: ”Vi låter oss inte luras. Det är uppenbart vad ni menar med 'sherbet'. Använd ordet 'dryck!'” Både jag och förläggaren blev glada.

Ett annat problem med att använda sig av synonymer ligger i om författaren till exempel har nämnt olika slags alkoholdrycker och givit plats åt detta i ett särskilt syfte. I så fall kommer detta syfte att offras i översättningen. Men ibland måste översättarna ge med sig för sådana saker. Det är tråkigheter av det här slaget som försätter iranska översättare i ett tillstånd av evig skam. Även om de små manipulationerna av texten må vara helt uppenbara för iranska läsare, så räknas de ändå som ett förräderi i översättningen.

Det andra knepet är att inte säga hela sanningen. Om uttrycket ”Whisky av märket Johnny Walker” till exempel dyker upp i en text, föredrar översättarna ofta att endast skriva ”Johnny Walker”. Ordet ”whisky” leder till att en hel mening blir struken, men Johnny Walker klarar sig med stor sannolikhet (om man inte påpekar att det är ett slags whisky). För ännu ett exempel kan nämnas att det är större sannolikhet att återgivanden av relationer mellan kvinnor och män får vara kvar om man utelämnar vilken sorts relation det rör sig om (till exempel en relation mellan älskare och inte mellan äkta makar).

I en av mina översättningar förekom en frimurare som beskrevs som ”filantrop” (frimureri tillhör de förbjudna ämnena i Iran). Den persiska översättningen av denna kvalitet, filantropi, lät ännu mer positiv än sin engelska motsvarighet och var farlig att använda. Min lösning blev att skriva ordet med persisk ortografi men engelskt uttal (som ett låneord i persiskan). Även om ordet har använts tidigare i persiskan, har det skett i så liten utsträckning att många inte är bekanta med det. Det fanns inget annan råd. Att göra så är att inte säga hela sanningen, eftersom innebörden av ordet var helt okänd för många läsare. Men det var kanske det enda sätt som fanns att rädda ordet.

Det tredje knepet är fotnoter. Härvidlag måste jag påpeka att censuren i perioder då det politiska klimatet är något öppnare, brukar bli mer återhållsam när det gäller texten som helhet. Det finns en känslighet för enskilda ord, men inte för själva innehållet. Ett rykte, som säkert är lite överdrivet, säger att Kulturministeriet i början av revolutionen tog bort ordet ”'araq”, vilket på persiska betyder ett slags hembränd sprit[2], och ersatte det med ordet för ”mjölk”. Men på persiska kan ”'araq” också betyda den vätska som används för att reglera kroppstemperaturen. I vissa böcker från den tiden finns därför iögonfallande meningar som ”han torkade mjölken ur pannan”.

I vilket fall, i tider då censuren även drabbar textens innehåll (som exempelvis under Ahmadinejads åttaåriga styre) blir fotnoter i texten ett knep för att lura censorerna. I dessa fotnoter uttrycker förläggaren eller översättaren sin avvikande åsikt från de ståndpunkter som framförs i boken och fastslår att det är ”helt klart och uppenbart för alla” att sådana ståndpunkter är alltigenom felaktiga. Sådana fotnoter väcker i allmänhet inte mer uppmärksamhet än ett snett leende hos läsaren. Det är med andra ord ”klart och uppenbart för alla” varför förläggaren eller översättaren har skrivit så. Naturligtvis används det här knepet mest i facklitterära böcker och när det gäller religiösa frågor.

För ett par år sedan publicerades en bok om Jesus historiska autenticitet. Den publicerades i Qom som är centrum för det shiitiska prästerskapet i Iran, av alla ställen. Det var Archibald Robertsons Jesus: Myth or History från 1946[3]. Hela denna torra tvåhundra sidor långa bok vilar på frågeställningen om Jesus, kristendomens viktigaste person, har levt och existerat eller inte. På en av bokens avslutande sidor dyker det upp en fotnot som förklarar att islams ståndpunkter i den här frågan skiljer sig från bokens och de dessutom är ”korrekta” och står över historien. De som läser boken vet varför den har blivit publicerad och är medvetna om dess värde som opartisk källa till religionskunskap. De vet att förläggaren och översättaren blivit tvungna att tillfoga en sådan fotnot för att kunna publicera en så pass viktig bok.

Ibland kan sådana här fotnoter få intressanta följder. Boken Den förlorade symbolen av Dan Brown finns i nästan tio olika översättningar i Iran. I boken finns en mening med innebörden att de som bor i paradiset enligt islam skulle vara 33 år gamla för evigt. Så vitt jag vet är den meningen struken ur alla översättningar. I min egen översättning av boken skrev jag därför en fotnot där jag anger Imam Ghazzalis[4] bok Ehiya' ulumuddin som källa och då blev meningen inte censurerad.

Det finns naturligtvis fler knep än så här. De nämnda exemplen är till för kännedom om de olika formerna av censur i Iran och hur märkliga de kan bli. Härvidlag får man inte glömma de iranska översättarnas främsta knep i mötet med censuren: de översätter böcker hela tiden. Detta är i själva verket deras största kamp. Särskilt i dessa dagar är det många böcker som dragits in, men översättarna har fortsatt att översätta. De har tagit på sig den ekonomiska och professionella bördan och gått tillbaka till arbetet. Många översättare (och författare) har till och med publicerat sina böcker gratis på internet. Men den fråga som tar form i sinnet efter alla exempel är kanske denna: Hur lyckas man över huvud taget publicera alla dessa böcker med direkta och indirekta referenser till tabubelagda ämnen som sex, alkohol och religiöst oliktänkande? Svaret är frånvaron av en censurlag och överlämnandet av allt åt försynen.

Frånvaron av en lag för censuren har fördubblat nackdelarna med densamma: omöjligheten att följa upp klagomål, den ständiga oron hos förläggare och upphovsmän, de eviga själsplågorna vid översättning och författande. Men översättarna (och författarna) har å andra sidan tillgodogjort sig fördelarna med den här frånvaron av en censurlag. Många böcker undkommer censurens knivblad, censorerna kan ta bort delar av en bok, medan andra delar lyckas smita ur deras händer. Internet är en bra flyktväg (ibland publicerar vissa översättare censurerade delar på nätet). Ibland blir översättningen av någon viktig bok skadad av censuren eller indragen, medan en annan översättning av samma bok publiceras utan problem. Det har hänt mig tre gånger. Två gånger har mina böcker blivit indragna medan en annan översättning av samma bok blivit publicerad, en gång har det varit tvärtom.

Det är märkligt och beundransvärt att översättarna inte protesterar mot denna ordning eftersom det, Gud förbjude, skulle kunna leda till att deras översättningar blev indragna. Här finns en märklig och slående empati mellan de iranska kulturmänniskorna. Jag vill betona att den viktigaste kampen är att få ut boken till sin publik – trots alla svårigheter.

På grund av laglösheten är det sällan någon från regimen som i efterhand kommer och frågar hur den eller den boken kunnat ges ut eller varför den innehåller det här eller det där ordet. Regimen föredrar att inte låtsas om problemet. På samma sätt som Ahmadinejad under sitt tal på Columbia-universitetet i USA sa att homosexualitet inte existerar i Iran, finns en liknande förnekelsepolitik när det gäller bokutgivningen.

I den islamiska republikens historia är det nog ingen bok som blivit så attackerad i statliga medier som Harry Potter-serien, men den har ändå trycks hundratals gånger och fortsätter att tryckas. I många år har man även stormat mot böcker om gnosticism, men de har ändå tillhört de bäst säljande i Iran. Vi publicerade en bok om graviditet där det på ett ställe stod att gravida kvinnor inte under några omständigheter bör förtära alkohol. Den meningen blev struken, förmodligen för att det ansågs bättre att över huvud taget inte antyda att ”ett begränsat antal” människor dricker alkohol i Iran. Ungefär samtidigt skrev en tidning om alkoholskador och sannolika samband mellan alkohol och olika sjukdomar. Ingen drar in en tidning för att den skriver något sådant. Varför? För att det inte finns någon lag. Dessutom skulle det inte gå att stänga en tidning för en sådan sak utan att orsaka uppståndelse. Därför väljer regimen ibland att ”inte se” vad som publiceras.

Alla dessa exempel och anekdoter har kanske tillräckligt visat att det är flera år sedan censuren brast i Iran och att den, trots all skada den orsakar, är en källa till löje. Men min favorithistoria, som visar censuren i dess mest absurda skepnad, är denna:

På vårt förlag blev vi ombedda att stryka den nittonde raden i en dikt. Trots att översättaren kunnat vägra, och i stället lyfta bort hela dikten, nöjde han sig med den nittonde raden eftersom han själv tyckte sig veta bäst, och så skickade vi in boken till Kulturministeriet igen. En tid senare uppstod ett gräl mellan en av ministeriets tjänstemän och en medarbetare på förlaget. Det gällde frågan varför ”vi inte följt instruktionerna och strukit den nittonde raden ännu?”. Det tog ett par minuter innan min kollega förstod att människan menade den tjugonde raden i den censurerade upplagan, den som nu blivit den nittonde! Han hade bara räknat och sett att det fortfarande fanns en nittonde rad i dikten och inte förstått att den tjugonde raden tagit den struknas plats. Uppenbarligen brydde han sig bara om siffran nitton och inte om vad som blev censurerat eller publicerat.

I verkligheten är censuren inget mer än denna nittonde rad: den är otroligt korkad.